Det tar tid att förbereda sig, det tar tid att komma till skott. Särskilt jag är dålig och seg på att ta tag i såna saker som det inte krisar med, men det ska ändå göras. Detta för min skull, för att det är det roligaste jag vet. Och jag kan inte göra det hemma. Måste ut och sitta på ett offentligt ställe med små ljud som förvillar tystnaden. MEN... det finns ju gränser när det gäller ljud som förvillar tystnaden. Äntligen, nu kan jag skriva ett bra tag tills fingertopparna bränner. Och in kommer... barnvagnsmaffian. tjoho vad kul. Det brukar inte göra mig något. Men när den ena ungen börjar med ett gällt skrik som dövar trumhinnan rätt bra och de andra följer efter likt domino effekten, då kryper det i kroppen på mig. Herregud det måste ju vara minst tjugo st tänker jag och vänder mig om. Nej nej det är ynka fyra bebisar med sina svulstiga glada mammor som bara ser det mysiga i det hela. Desto högre skrik och gråt desto mer puttignuttiga skratt från mammorna. Det är varmt och jobbigt och jag blir bara sur. Varför sitter dom inte ute när det är så fint? Vänder mig och tittar ut, jaha ok det är ungefär en miljon ungar till där ute. Det kryllar av leksaker, barnvagnar och stolta föräldrar. Det är fint, det är mysigt, men herregud ska det verkligen vara såhär?! Förargelseväckande beteende, hets mot folkgrupp, jag vet fan inte men nära. Det är mitt probelm det vet jag, men kan man inte ens försöka som förälder- att minnas dom forna tiderna när man faktiskt var en av dom som inte hade barn och komma ihåg hur irriterande det kunde vara? Gud så torr jag blivit, men jag orkar inte. Inte när man inte ens hör vad man tänker, när dom är överallt, känns som planetet svämmar över av ungar.

  Det kanske är dags att stoppa något i munnen och andas. Det sitter en gammal farbror längst bort i ena hörnet som nästan sover. Kan han måste väl jag kunna? Jag blundar och andas, det känns faktiskt ganska bra. Kanske kan jag ändå printa ner några bokstäver som jag hade planerat, hinna få ner dom innan jag glömmer mina underbara ideer. Tar ett djupt andetag och öppnar ögonen igen redo att börja skriva min livs roman.

Känner i ögonvrån att han står där. En liten jävel som trycker näsan mot fönstret och stirrar på mig. Snorar han på fönstret skriker jag.