Dom ä lika tunna som löv och ljudisolerade är dom inte.. väggarna.

 

Jag får hejda mig varje gång jag möter någon i trappuppgången, det vill bara slinka ur ett artigt "hej" men jag har lärt mig att man inte gör så. Man säger inte hej till varandra av ren artighet här. Jag kunde till en början tycka att det var löjligt och fånigt då man egentligen vet allt om varandra. Jag kan höra alla våra "vägg-grannar" då dom bråkar, vad dom bråkar om, när dom kissar på toaletten, sjunger i dushen, gafflar mot tallrikarna vid middagen, vilket tvprogram dom tittar på osv. Så varför inte säga HEJ när man möts? Man får helt enkelt ta den intimiteten när man bor i ett hyreshus självklart.

Men är det då så att det blir ett medvetet val att inte lära känna sina grannar för väl?  Är det ett medvetet val att ingen säger hej till varandra?  Blir det för personligt?  Eller är alla bara sura och oförskämda?

   Man kan störa sig som fan på några som har sex, och inte tänker det minsta på att väggarna faktiskt är lika tunna som löv och att man kan höra allt.  Men, när man själv är där då, bryr man sig då att grannarna hör allt?  -Nej inte ett dugg faktiskt.

Vi har fått nya grannar. Ett livligt par som faktiskt är ganska störande, men ändå unga och roliga. Faktiskt så har dom sagt hej, och till och med bjudit ner oss på fest. Vi gick aldrig på festen, och jag är glad för det. Man vet aldrig något om sina grannar egentligen. Men man vet när dom har sex, hur dom har sex, vilken typ av relation dom har.   Och jag kan säga som så, att numera behöver jag inte hejda mig, nu säger jag aldrig hej. Jag vill inte. Det blir för personligt.

Alltså, nu när vi har hört dom och dom har hört oss, kan man då säga att vi är invigda som grannar? Vi säger alltså inte hej till varandra längre...